Text och bild-essän It´s always three o´clock in the morning är en konstnärlig betraktelse över den känslomässiga kris som kan häfta vid vardagliga men dramatiska livshändelser. Smärtans inträde i livet kan betraktas som en sådan företeelse. Essän består av utsagor och omdömen om en smärtupplevelse från flera perspektiv och positioner. Texten som skisserar en kroppslig förtrolighet med en smärta i dess oavbrutna fortvaro överlappar med en förhandling med samma fenomen. Ett uppbrutet narrativ skildrar ett kroppsligt lidande på sådant vis att smärtan ibland framträder som en egen livsform. Perspektivet förskjuts. Betraktaren är inte säker på om hen ser något från insidan eller utsidan. Visuellt rör en sig genom ett snårigt, snöklätt skogsparti medan undertexter beskriver en varelse som lider ‘som om hon hade förlossningsvärkar’. Den smärtlidande individen avhumaniseras och ifrågasätts på grund av sättet på vilket hon framför sin smärta. Senare förändras perspektivet till ett första-personsperspektiv som berättar om kroppens förutsättningar och smärtans konsekvenser. ‘Det oavbrutna lidandet tecknar en linje. En gräns mellan min kropp och resten av världen.’ Smärtan avskärmar delvis berättaren från omvärlden, med den omvandlar henne också i hennes relation till denna värld.

 

It´s always three o´clock in the morning är en spekulativ fiktion baserad på mystikern Margery Kempes hagiografi The Book of Margery Kempe (ca 1438). Kempe var en civilist som tillsammans med sin man drev en handelsrörelse i nuvarande King’s Lynn, England. I samband med sin förlossning beskriver Kempe hur hon förutom fysiska krämpor och feber även drabbas av stark sorg och ledsamhet. I sina plågor tycks Kempe dock finna en väg ut. Hennes smärtpraktiker blir ett uttryck för den förening hon nu säger sig ingå med Gud. Till skillnad från andra religiösa anakoreter, som tog till doket och ett liv inom kyrkan eller klostrets avskildhet, uppför Kempe sin hängivelse och passion i det offentliga rummet, utan prästerskapets godkännande. Hon använder sin nya roll som mystiker för att sudda ut gränserna mellan etablerade samhälleliga och religiösa institutioner och för att utmana de könskodade roller som hon pådyvlas i en patriarkal kultur. Vidoessän It´s always three o´clock in the morning ger uttryck för ett subversivt lidande, där den kvinnliga smärtans diskrediterade kropp blir en flyktlinje och ett motstånd mot smärtans egen förmenta meningslöshet såväl som ett liv bestående av världsliga och äktenskapliga plikter. 

​

(Delar av denna text är hämtad ur curator Lisa Stålspets utställningstext till It´s always three o´clock in the morning, Rake visningsrom 2016)